Jag har en väldigt låg dag idag. vågen visar ett rasande tempo neråt vilket i sig skulle kunna vara kul.. men nej.. inte så här.. kan knappt minnas när jag åt mer än 2-3 ggr per dag eller mer en max 1 dl.. det är tufft.. orken dalar.. lusten att göra något försvinner mer och mer för varje dag. . vill helst bara isolera mig men det går ju inte. jag är ju inte bara hanna utan även mamma och sambo och sjuksköterska. jag borde kunna äta mer men det går inte. Rent fysiskt sett så tar det stopp. det är dags för ytterligare en vidgning av magsäcksöppningen och jag borde be om en snabbare tid men det är sommar och jag kan inte få ledigt hur som helst eller ens orkar försöka. jag vet att om jag bara berättar för chefen o kollegorna så löser det sig men det har varit så mycket med mig nu på sista tiden att jag inte orkar med att be om det. Jag behöver det men pallar bara inte.. visst är det kul att rasa 0,5-1kg om dagen men hur bra är det i min nuvarande situation? Jag ska kunna må bra. få njuta av livet och viktminskningen men jag kan inte.. alla säger att jag blivit så fin och smal men själv kan jag inte känna den glädjen.. visst ser jag skillnaden på kroppen men psyket är inte med.. inte så att jag inte hänger med utan mer att jag mår skit av förändringarna.. jag borde vara piggare, orka leka mer med barnen, kunna ta de där promenaderna som barnen tjatar om dagligen. . 34, 5 kg mindre så ska det ju gå. Men nej. Kroppen säger ifrån. benen bär men ändå inte... suck. . jag vill bara må bra! Jag är såååå rädd för hur det kan sluta om det inte rättas till.. jag vill äta..jag vill träna men det går inte! visst kan jag slita mig till gymmet och köra ett pass men risken är att jag tar slut. Slut i energi, slut som människa och slut som mig! Jag vågar inte.. jag är.nöjd med resultatet men Hade hellre vägt som innan och kunna göra allt än som nu när jag knappt vågar ta barnen på en promenad för vad händer när jag inte pallar mer? vad ska barnen tro? de ser bara sin mamma och jag är livrädd för att de behöver gå igenom att se när deras mamma tar slut. det börjar rämna redan i tålamod och utbrott.. jag vill att de ska vara glada och lyckliga och inte vara oroliga för sin mamma....jag kämpar dagligen med detta.. och hoppas på en förändring snart. .